En dag i Florens - på promenad med en gråhårig och knubbig vän från tonåren

— 17/03-2020

Florens! Hur många gånger har jag varit här tidigare? Är det 25? Eller kanske 30? Jag har tappat räkningen. Vet bara att första gången var jag sjutton år och att det nästan har gått 40 år sedan dess.

Marzocco - Florens lejon.
Marzocco - Florens lejon.

Den lilla världsberömda staden /.../ rymmer så mycket historia, arkitektur, kultur och skönhet att få, om några, städer i världen kan tävla med den. 

Ciao bella! hojtar ungdomsvännen Marcello när jag kommer ut genom hotellporten. Jag kastar mig om halsen på honom. Han kramar mig och skrattar:
- Ha, ha! Så blond har jag aldrig sett dig förr. Är det ett försök att dölja de gråa stråna?
- Tala för dig själv, säger jag och mäter honom med blicken uppifrån och ner. Denna en gång så mörka och vackra yngling har blivit en småknubbig, medelålders gubbe med grått hår. Själv är jag en lika medelålders tant med färgat hår och progressiva glasögon. Men vad bryr sig vänner om sådant? Så börjar vi vandra. Så som vi har gjort så många gånger förr och som denna underbara stad verkligen inbjuder till.

Renässansens vagga

Florens, renässansens vagga. Konstens, arkitekturens och litteraturens stad. Den har varit åt berömdheter som Dante, Leonardo da Vinci, Michelangelo och Galilei. I långt mer moderna tider har staden satts på kartan av modenamn som Gucci, Ferragamo och Pucci. Den lilla världsberömda staden - mindre än en halv miljon invånare - rymmer så mycket historia, arkitektur, kultur och skönhet att få, om några, städer i världen kan tävla med den. Florens är staden man aldrig kan få nog av. 

Europas fjärde största katedral 

Il duomo di Firenze.
Kampanilen i Florens.
Kampanilen, också kallad Florens lilja.
Paradisets portar på dopkapellet i Florens.
Paradisets portar på dopkapellet.

Vi går längs Via de’ Cerretani. Domkyrkans mäktiga kupol vakar ständigt över de väderbitna hustaken med sina ”munkar och nunnor” (så kallar italienarna de ondulerade takpannorna som ligger omlott och täcker taken). Så öppnar det sig runt omkring oss. Vi står på Piazza San Giovanni och framför oss tronar Europas fjärde största kyrka, il duomo di Firenze, Florens mäktiga och märkliga domkyrka. Dopkapellet grundades redan på 500-talet, men arbetet med den mäktiga katedralen påbörjades först år 1294. År 1417 var det mesta klart, men vi skulle knappast ha känt igen byggnaden, för ännu var verket inte krönt. Brunelleschis ofattbara kupol kom på plats först 1436. Tjugotalet år senare sattes pricken över i:et – Verrocchios bronskula. Den överdådiga fasad vi ser idag är betydligt yngre än kupolen och brons- kulan. Så ung som från 1800-talet och i nygotisk stil.
Jag hör tydligt på rösten att han inte har lust att ställa sig i den långa, sakta ringlande kön av kineser, tyskar, amerikaner och övriga turister.
- Vi hoppar över det idag. Vi går bara in och sitter ner en liten stund, svarar jag. 

Mer att se vid domkyrkan 

  • Paradisets portar på dopkapellet, Lorenzo Ghibertis förgyllda bronstavlor från 1450-talet. Originalet finns på intilliggande Museo dell’Opera del Duomo. 
  • Mosaikerna i dopkapellet från 1200-talet illustrerar scener ur första Mosebok och ur Jesu, Josefs och Johannes Döparens liv. 
  • Kampanilen, också kallad Florens lilja. Giotto ritade de nedre plan-en. Därefter tog Andrea Pisano vid och lade till statynischerna. Arbetet slutfördes av Francesco Talenti. Kampanilen reser sig 85 meter över torget och stod klar år 1359. 

Den chica affärsgatan

Vi fortsätter ner för Via dei Calzaiuoli. Tillsammans med parallellgatan Via Roma är den Florens kanske allra mest chicka butiksgata. Från domkyrkan börjar Via Roma exempelvis med Gucci på ena sidan gatan och mitt emot ligger Prada. Tjusigt? Javisst är det tjusigt, men varken jag eller Marcello har för avsikt att shoppa här. Lite för dyrt i vår smak och för våra plånböcker.
- Kommer du ihåg när du prompt skulle handla på Via Calzaiuoli? frågar han med retfull röst och en menande blick. Visst kommer jag ihåg! Jag hade då flyttat till Milano. Jobbade och tjänade pengar. Var ung och mycket modemedveten. Jag köpte matchande ljusblå skor, handskar och väska i mjukaste skinn och en tillhörande sidenscarf med konstfulla fjärilar på, allt designat som ett kit. Resten av den månaden leve jag på vatten och bröd. - Har du kvar grejerna?
- Scarfen, men den är ganska sliten och solkig… så sliten att jag inte vågar tvätta den. 

Skyltfönster på Via dei Calzaiuoli.
Via Roma är tillsammans med parallellgatan Via dei Calzaiuoli Florens kanske allra mest chica butiksgata.

Världens bästa hål i väggen 

Världens bästa fiaschetteria. Notera vinglasställen på väggen.

Vi tar vänster in på Via dei Cimatori. Det finns en mycket god anledning till avstickaren: I Fratellini! På nummer 38 finns – sedan 1875 – denna klassiska fiaschetteria, fritt översatt ”ett hål i väggen”. Men ur hålet i denna vägg kommer världens förmodligen bästa smörgåsar, panini att drömma om. Vin saknas naturligtvis inte. Köa och se till att noga göra ditt val medan du väntar. Beställ, ta emot och njut ute på gatan. Vinet ställer du på de fiffiga vinhyllorna. Vi delar på en macka medan vi svänger ut på Via dei Calzaiuoli igen och fortsätter söderut. Efter två kvarter når vi nästa imponerande sevärdhet: Piazza della Signoria. 

Herkules – en säck meloner 

Det stora torget Piazza della Signoria skulle kunna kallas ”Florens vardagsrum” och är ett skulpturgalleri i det fria. Ögat söker sig snart till den stora fontänen. Det sägs att Michelangelo surnade till när han såg den, ”slöseri med bra marmor”, lär han ha sagt. Här finns också Palazzo Vecchio från tidigaste 1300-tal. Då – likväl som idag – var detta Florens stadshus. Från dess podium (arringheria) höll politiker tal långa som maratonlopp till folket. Podiet kantas av Florens lejonsymbol Marzocco, skapade av Donatello samt av Michelangelos David-staty. Det är dock inte originalen vi ser idag. Enda undantaget är Bandinellis Herkules-staty 1534. Även här lär en mästare ha surnat till. Det var Cellini, som när han såg verket kallade det ”en säck meloner”. 

Piazza della Signoria.
Piazza della Signoria.
Hercules - ett mästerverk eller en säck meloner.
Hercules - ett mästerverk eller en säck meloner.

Renässansens skattkista

Galleria degli Uffizi utvändigt.
Kö till Uffizierna.

Om Galleria degli Uffizi

  • Detta är renässansens skattkista. Det börjar med Giotti. Sedan följer Botticelli, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Rafael, Tizian, Caravaggio och många fler. 
  • Här kan man beskåda Venus födelse av Botticelli från 1486 och dess pendang Våren från 1478, Leonardos Bebådelsen från 1475, Michelangelos Den heliga familjen från 1504 och Tizians vågade Venus från Urbino från 1538, verket som påverkade europeiskt nakenmåleri ända fram till Manet. 
  • Men beundra inte bara dessa några av världens mest kända mästerverk. Lyft blicken uppåt och se de fantastiska takmålningarna. 
  • Galleria degli Uffizi kräver sin tid. Sätt av närmare en halv dag för ett besök.

Vi beundrar melonsäcken en stund innan vi riktar blickarna söderut. Mot Galleria degli Uffizi. Även här ringlar köerna långa. Har man inte bokat biljett långt i förväg kan man inte ens vara säker på att komma in. Som tur är har vi varit här förr och känner inte att vi behöver köa idag.
- Kommer du ihåg den påsken när du var här och följde med hela min skolklass hit. Vi bara traskade rakt in. Här fanns inga köer på den tiden, säger Marcello med en gest mot folkmassan som otåligt väntar på sin tur.
- Turismen har ökat lavinartat. Som tur är kan man ju boka biljett på nätet. Det är jättelätt, svarar jag.

Slaktarnas bro som blev juvelerarnas

Floden Arno med Ponte Vecchio.

Ponte Vecchio är en sagolik syn. Till och med nazisterna tyckte så och skonade därför bron, så när som på byggnaderna i dess båda ändar.

Vi når Arno, Florens blå band. 
 - Blå band! säger Marcello med ett hånskratt, dynggrå är väl det rätta ordet? Jag svarar inte utan svänger höger, mot den säregna bron. Idag är Ponte Vecchio juvelerarnas bro. De små butikerna ligger vägg i vägg, från norra till södra stranden. Jag tror jag räknar närmare 60 juvelerarbutiker. Men en gång var det faktiskt slaktarnas bro! På Ponte Vecchio hänger husen ut över Arno från båda sidor. Bron ritades av Taddeo Gaddis i mitten av 1300-talet. Ovanför husen löper en korridor från Palazzo Pitti till Uffizierna. Här kunde makthavarna i den mäktiga familjen Medici ta sig torrskodda och osedda från residenset till maktens boningar. Men Ferdinand I fick nog av stanken från härsket kött och vräkte alla slaktarna på 1500-talet. Ponte Vecchio är en sagolik syn. Till och med nazisterna tyckte så och skonade därför bron, så när som på byggnaderna i dess båda ändar. 

Skyltfönster i hantverkarbutik i Oltrarno.
De riktiga hantverkarna trivs i Oltrarno.

Hantverkarnas Florens 

  • Florens är känt för sina många hantverkare inom de mest spridda områden. Tyvärr har många av dem trängts bort från stadens innersta delar, till förmån för krimskramsiga souvenirbutiker. Men i Oltrarno lever hantverk och hantverkare kvar. Allra störst är koncentrationen kring Santo Spirito. Bokbinderi och handgjort papper, mosaik av Murano-glas, guldsmideri och handgjorda damskor. 
  • Souvenirerna i stadens innersta del-ar kan se äkta ut på fasaden, men låt dig inte luras. De är oftast inte ens tillverkade i Italien utan som allt annat nuförtiden – i Kina.

Andra sidan floden

Palazzo Pitti i Florens.
Palazzo Pitti.

”Oltrarno” betyder andra sidan om floden Arno. Här fortsätter Florens, lika historiskt sevärt och intagande som på norra sidan om floden, men mindre turistiskt och mer avslappnat. Vi vandrar på Via Guicciardini, rakt fram efter Ponte Vecchio och når snart Piazza Pitti och det ståtliga Palazzo Pitti. Här huserade den mäktiga adelsätten Medici under flera århundraden. Släkten flyttade från den florentinska landsbygden till Florens under 1200- talet. År 1397 grundade Giovanni di Bicci de’ Medici banken som skulle bli Europas största bank under 1400-talet, Medicibanken. Rikedomarna byggdes på och med den ättens makt. Från år 1434 var Florens politiska makt helt i händerna på Cosimo di’ Medici. Släkten agerade också stor konstmecenat då den med sina rikedomar sponsrade renässansens födelse och blomstring. Palazzo Pitti, numera museum, är en ofantlig skattkista med kungliga gemak, konst, dräkter, silver och porslin. Här möter besökarna än en gång namnkunniga mästare som Rafael, Rubens, Tizian, Lippo och Tintoretto. Palatset omfamnas av den eleganta parken Giardino di Boboli, en renässansträdgård med inslag av barock och rokoko, statyer, fontäner och cypressalléer.
- Minns du när vi dukade upp picknick här? frågar jag Marcello. Han svarar med ett skratt. Vi blev väldigt snabbt bortkörda. Sådant ofog tillåts inte i Giardino di Boboli!

Härlig utsikt över Florens från Boboliparken.
Vågar du ta med dig picknick hit till Boboliparken?

Bara cruchi äter ute mitt i vintern 

- Lunch? föreslår jag min stilige italienske vän, som numera har blivit knubbig och gråhårig.
- Absolut! Det finns ett toppenställe borta vid Santo Spirito. Jag tror inte du har varit där. Gusta Osteria heter det. Det tar ungefär fem minuter att gå dit. Restaurangen ligger på Piazza di Santo Spirito, med sin mer oansenliga med vackra kyrka med samma namn, alltså ”den helige ande”. Det är trångt på Gusta Osteria.
- Vi kan sitta ute! säger jag.
- Ute? Mitt i vintern?
- Det är den första november idag, inte vinter. Solen skiner och det är 20 grader varmt. Se dig omkring, här är fullt av folk som äter utomhus, säger jag med en gest över torget.
- Tutti cruchi, säger Marcello. Cruco (cruchi i plural) är ett smått nedsättande ord om tyskar. Det vill säga nordeuropéer som beter sig konstigt och oitalienskt, typ äter utomhus ”mitt i vintern”. 

Gusta Osterias skylt är alltid så blank att Santo Spiritos kupol kan spegla sig däri.

Vi har tur och får snart plats inne i restaurangen. Efter en obligatorisk bruschetta beställer jag gnocchi med härligt besk radicchio. Marcello äter lasagne. Ett par glas Chianti med tydlig lateritsmak slinker också ner. Vi skålar för att inget går upp mot italiensk husmanskost. Se staden från ovan Vi vet båda vad som väntar nu. En promenad på runt en och en halv kilometer, där sista etappen innebär en rejäl uppförsbacke.
- Andiamo! svarar jag. Vi följer Arno österut. Strax vid Porta San Niccolò börjar stigningen. Jag medger att uppförsbacken är lite segare idag än för 40 år sedan, men jag klagar inte. Jag vet vad som väntar däruppe. Slutligen når vi Piazzale Michelangelo och får se den sagolika staden från ovan. Domkyrkans kupol, de många kyrkotornen, de vackra taken, palatsen. Solen som nu börjar dala i väster skänker panoraman ett alldeles speciellt ljus och över hela det stora torget vakar den kritvita Davidstatyn. Inte originalet dock. Vill man se den äkta David, han som besegrade Goliat, får man besöka Galleria dell’Accademia. 

Utsikt över Florens från Piazzale Michelangelo.
Utsikten över Florens från Piazzale Michelangelo gör att vägen hit upp är värd ansträngningen.
På Piazzale Michelangelo hittar du Davidstatyn. Men det är inte originalet, utan den finns på Galleria dell'Accademia.

Inga journalistfrågor

Vi vandrar tillbaka under tystnad, ännu med Florens siluett från ovan etsad på våra näthinnor. Vi tar Ponte alle Grazie över Arno till norra sidan och fortsätter genom staden. Efter en halvtimme är vi framme vid mitt hotell.
- Jag tog semester idag och sade till min chef att jag skulle guida en svensk journalist, men du har inte ställt en enda journalistfråga till mig på hela dagen. Du har bara frågat hur det är med min mamma, mina systrar, Nina och Stefano, säger Marcello lite besviket. Jag tittar på honom. Han har rätt. Klart jag vill veta hur familjen har det. De är ju också mina vänner! Jag minns Nina som förgäves försökte få parets tvååring Stefano att sitta i sin vagn, men som till sist gav upp. Den gången, med en tultande liten unge i sällskap, blev det ingen lång promenad i staden.
- Hur gammal är Stefano idag? frågar jag.
- Han är 23 och pluggar på universitetet i Turin. Hade du några journalistfrågor? 

Det har jag faktiskt. Jag tänker några sekunder, för att formulera mig rätt.
- Du och alla andra florentinare, förstår och uppskattar ni er hemstads fantastiska rikedomar och skatter? Ser ni skönheten som jag och andra besökare, eller är Florens bara ”hemma” för er?
 - Bra fråga… det är lätt att bli hemmablind, men alla turister gör oss ständigt påminda om att Florens är något alldeles speciellt. Ofta tycker vi att turisterna är i vägen, sliter på staden, skräpar ner, gör att det är kö till allting. Fast hur skulle staden må utan dem? Hur skulle alla restauranger, butiker och hotell överleva? Det är en svår fråga att svara på. Jag vet att Florens är unikt i sin skönhet, men för mig har det ju alltid funnits där. Varenda dag! 

Var ska jag ställa husbilen?

Campinganläggningar

Centralt  

----------------------------------------------------------------------------------------------------

Firenze Camping in Town

Via Generale C. A. Dalla Chiesa 1/3, Florens

https://humancompany.com/it/strutture/villaggi-camping-in-town/firenze-camping-in-town

+39 55 469 83 00

Camping Michelangelo

Viale Michelangelo 80, Florens

+39 55 681 19 77

Nära motorväg E35  

-------------------------------------------------------------------------------------------------------

Camping Internazionale Firenze

Impruneta (Firenze)

https://www.campinginternazionalefirenze.com/

+39 55 237 47 04


Husbilsparkeringar

Camper Parking

Via Aretina, 352, Florens

Area Sosta Camper

Via del Gelsomino 7/9, Florens

 

Uppgifterna är hämtade direkt från Internet och respektive anläggnings hemsida (i de fall sådan finns). För husbilsparkeringarna framgår ingen information om service och dylikt.

Tidigare publicerad i: min Husbil i Sverige, nr 1 2020.

Taggad i: Europa